Jonas Bergqvist har dukat upp ett sockerfritt barnkalas.
Jag betvivlar inte alls att barnen blev måttligt hysteriska av den ekologiska tomatpurén presenterad i vita skålar (vem hade gått i gång på det liksom), men känslan av att det hela rör sig om en uppvisning riktad mot andra vuxna – snarare än om att ge barnen en schysst fest – vill inte släppa taget.
För låt oss vara ärliga – den organiskt framtagna purén har ingen som helst betydelse för barnens hälsa i ett kort eller långt perspektiv (ekologiska produkter är för övrigt inte överlägsna andra sett till hälsoaspekter, men det är en sanning som de flesta eko-religiösa blundar för). En tårta gör inte heller till eller från, om man antar att barnen inte firar födelsedagar varenda kalenderdag. Och att barn blir chockade av socker är en sedan länge av forskare avfärdad myt.
Men det som däremot kan följa med de unga i framtiden är detta värderande av mat som vår samtid ägnar sig åt.
Finmat och fulmat, finätande och fulätande.
Rawfood-bollar och hemlagad sushi ger guldstjärnor på den sociala skalan, ketchup och vitt bröd avdrag. Fast inte på BMI-skalan, märk väl.
På 70-talet var käk lika med makaroner, nattkorv, Skogaholm och O’boy, den skitigaste av fulmat.
Ändå bar människor storlek 36 på sina utåtsvängda jeans och var smala som stuprör.
Hur många skulle glida ner i sina gamla tjafs i dag?
Claude Marcus, professor vid överviktsenheten på Huddinge, sa en gång att mat ska vara tråkig. Då äter vi som vi gjorde på 70-talet. Alltså för att vi måste, inte för att njuta, glänsa, statuera exempel och för att vi inte kommer på något bättre att göra.
Jag tror att många unga i den sockerlösa matsnobbsgenerationen kommer att få viktproblem.
Här är Jonas barnkalas för sin dotter som hon reagerar så starkt på:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article17064070.ab
Jag har nog ALDRIG hört en människa reagera så starkt på att man inte ger sina barn socker?
Min stora pojk har aldrig varit speciellt intresserad av godis. Dels för att vi inte gett honom något men oftast har ju godiset en speciellt form. Tex Ahlgrens bilar, då lekar han med dessa bilar ist för att äta dom. Förra julen hade vi en chokladkalender till jul för att vara "snälla".
Vi fick tvinga i honom chokladen gråtandes för han ville verkligen inte smaka! han ville öppna luckan och sen öppna själva förpackningen som chokladen låg i, sen fick vi resten.
Av mormor får han kinderägg. Han krossar chokladen och lämnar den för det är leksaken han vill åt.
Idag är jag väldigt glad för detta. Skönt att slippa ha ett barn som konstant tjatar om godis. Men när jag berättar detta för kompisar eller på jobbet så tycker de synd om honom. "Stackarn som inte får något godis"
Ja väldigt synd att han förmodligen kommer undvika diabetes under hela sitt liv ist för att bygga upp den...!
Så visst vi har fått reaktioner vi med. MEn långt ifrån så dumt som från denna idiotiska människan i aftonbladet.
